Folkpensionen och barnbidraget 1947
1947 antog riksdagen två grundläggande välfärdslagar — en reformerad folkpension och ett allmänt barnbidrag utbetalat direkt till mödrar — och lade efterkrigstidens folkhem på universell rättighet snarare än behovsprövad fattigvård.
1947 antog riksdagen två grundläggande välfärdslagar under Tage Erlanders första regering: en reformerad folkpension och ett allmänt barnbidrag. Barnbidraget betalades ut direkt till modern som ett platt belopp per barn, utan inkomstprövning, och ersatte tidigare skatteavdrag för barn. Pensionsreformen byggde mot ett inkomstoberoende golv för äldre.
Tillsammans med den fria allmänna sjukvårdens utbyggnad 1947–1955 flyttade reformerna svensk välfärdspolitik från fattigvårdslogik till universell rättighet. Den förskjutningen — mer än någon enskild omfördelning — är vad senare kommentatorer menar när de talar om att efterkrigsdecennierna konsoliderade folkhemmet. Universella förmåner direkt till modern skrev in en fördelningslogik som skulle prägla svensk familje- och arbetsmarknadspolitik i decennier.
Tillsammans med ATP-reformen 1959 och miljonprogrammet 1965 bildar 1947 ett av tre hörn i efterkrigstidens välfärdstriangel. Den politiska baslinje som lades här är vad som senare försvarades i pensionsfolkomröstningen 1957 och vanns i ATP-striden 1959 med en rösts marginal.