Wennerströmaffären 1963
Den 20 juni 1963 greps överste Stig Wennerström i flygvapnet för spioneri och erkände sig ha spionerat för Sovjetunionen i omkring 15 år och förmedlat omkring 160 svenska försvarshemligheter. Försvarsminister Sven Andersson och utrikesminister Östen Undén hade haft misstankar i fyra respektive två år; statsminister Erlander informerades först samma dag, då han var på semester i Italien. En misstroendeförklaring föll med 116–105. Wennerström dömdes 1964 till livstids fängelse på tre punkter grovt spioneri.
Den 20 juni 1963 greps överste Stig Wennerström i svenska flygvapnet för spioneri. Han erkände sig ha spionerat för Sovjetunionen i omkring 15 år och förmedlat ungefär 160 svenska försvarshemligheter. Försvarsminister Sven Andersson och utrikesminister Östen Undén hade haft misstankar mot honom i fyra respektive två år före gripandet; statsminister Tage Erlander informerades först samma dag, då han var på semester i Italien. Riksdagsoppositionen under Bertil Ohlin krävde misstroendeförklaring mot regeringen — den avvisades med 116 mot 105. Wennerström dömdes 1964 till livstids fängelse på tre punkter grovt spioneri.
Wennerströmfallet är det största spionärendet i svensk efterkrigshistoria och den högst rankade inhemska spionen som någonsin dömts i Sverige. Gripandet blottlade ett internt informationshaveri i regeringen — att statsministern hållits utanför en flera år lång motspionageoperation mot en av hans egna överstar — och tvingade fram en omorganisation av hur Sverige skötte säkerhetstjänster och statsrådsamordning.
I lång efterhand matar affären den konstitutionella kontrolldebatten som löper genom enkammarreformen 1968 och fram till en striktare konstitutionsutskottskontroll (KU). Det är också en av de erfarenheter som ligger bakom den senare, skarpare offentliga bilden av svensk alliansfrihet — en alliansfrihet som utövades i en miljö där stormakterna aktivt penetrerade statsapparaten.