EU-medlemskap (1995)
Sverige blev medlem i Europeiska unionen den 1 januari 1995 efter folkomröstningen i november 1994 där 52,74 procent röstade ja, och delade formell suveränitet med Finland och Österrike i samma anslutningsvåg.
Den svenska vägen till Bryssel avslutade två decenniers debatt om huruvida en liten öppen ekonomi kunde stå trovärdigt utanför det europeiska integrationsprojektet efter kalla krigets slut. Den socialdemokratiska regeringen beskrev medlemskapet som det nödvändiga priset för att behålla tillträdet till den inre marknad som redan tog upp merparten av svensk export, snarare än som ett identitetsval.
Tre datum förankrar institutionsförändringen. Den 13 november 1994 gav folkomröstningen ett knappt Ja, 52,74 procent vid rekordhögt valdeltagande på 83,3 procent. Det var brett nog att avgöra den politiska frågan men smalt nog att EU-politiken förblev omtvistad i en hel generation. Den 1 januari 1995 inträdde Sverige i unionen tillsammans med Finland och Österrike, i vad som senare skulle kallas EFTA-utvidgningen. Från den stunden kom en växande andel lagstiftning som transponering av direktiv snarare än som primär riksdagslagstiftning. Det var ett tyst strukturskifte inom Socialdemokraterna-ledd styrning som folkomröstningsdebatten knappt berörde.
Kompromissen som gjorde folkomröstningen vinnbar, fullt EU-medlemskap men utanför eurozonen, bekräftades i 2003 då en andra folkomröstning förkastade gemensam valuta. Anslutningen 1995 blev därför ingen enkel konvergens. Den producerade en svensk variant av EU-medlemskap som förblev politiskt försvarbar tvärs över höger-vänster-skiljelinjen.