Steriliseringslagen 1934

Den 18 maj 1934 antog Sverige SFS 1934:171 — Lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet — landets första nationella steriliseringslag. Propositionen (1934:103) undertecknades av Gustaf Adolf (tjänsteförrättande kung) och K. Schlyter (justitiedepartementet) och antogs med brett stöd över partigränserna under Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering.

Lagen angav två grunder för sterilisering: att den enskilde “genom arvsmassa skulle överföra sinnessjukdom till avkomlingar,” eller var “varaktigt oförmögen att ta hand om sina barn.” Propositionen omnämner öppet förebyggandet av “mindervärdig avkomma” — den eugeniska motiveringen var officiell och klart uttalad. Dessutom behandlades eugeniska, sociala, humanitära och kriminologiska skäl sammantaget, vilket signalerade att lagen var utformad för bred tillämpning.

Samtyckeskonstruktionen var från begynnelsen avsedd att kringgås. Sterilisering fick ske när någon “på grund av sinnesrubbning varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke.” För psykiskt funktionsnedsatta räckte det med skriftligt samtycke från förmyndare och två rådgivande läkare — utan prövning av någon central medicinsk nämnd. I praktiken dokumenterade SOU 1999:2 att sterilisering presenterades som villkor för utskrivning från psykiatriska anstalter och fängelser, krävdes för att erhålla äktenskapsdispens, och utfördes på minderåriga. 93 % av dem som steriliserades under hela programmet 1935–1975 var kvinnor.

Lagen antogs samma år som Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan och mitt under folkhemmets institutionella konsolidering. Det rörde sig inte om ett marginellt eftergift åt vetenskaplig mode; lagen var samtida med välfärdsstatens grundläggning. 1934 års lag skapade den administrativa apparaten — steriliseringsnämnder, medicinska granskningskanaler och institutionella vägar — som 1941 års utvidgning sedan vidgade.