Utvidgad steriliseringslag 1941

1941 antog Sverige SFS 1941:282 och ersatte 1934 års lag. Utvidgningen lade till “asociala” individer som en explicit steriliseringskategori vid sidan av dem som redan omfattades — sinnessjuka och “sinnesslöa.” Lagen antogs av Per Albin Hanssons krigstidens samlingsregering, bestående av alla fyra stora partier: socialdemokraterna, högerpartiet, folkpartiet och bondeförbundet.

Kategorin “asocial” var avsiktligt vid. Senare utredningar bekräftade att den tillämpades på vaneförbrytare, långvarigt bidragsberoende, romer och resande, samt dem som ansågs avvika från normen. Regeringens skrivelse år 2000 konstaterade att uppskattningsvis 600–700 individer steriliserades primärt på grundval av etnisk klassificering — identifierade som romer eller tattare. Journalisten Maciej Zaremba dokumenterade att romer och resande identifierades via “divergerande levnadssätt” snarare än genetiska kriterier: raslig målstyrning operationaliserades genom välfärdsstatens språk, inte genom raslagstiftning.

1941 års utvidgning sammanföll med programmets intensivaste period. Årstal från arkivkällor: 1945: 1 747 steriliseringar; 1946: 1 847; 1948: 2 264 — sex om dagen, det högsta årstalet. Denna topp inföll under de år då välfärdsstaten byggdes ut institutionellt och SAP:s makt var som starkast. Sverige, officiellt neutralt, antog sin utvidgning samma år som Tysklands invasion av Sovjetunionen, medan Nazityskland bedrev sitt eget tvångsprogram. Det svenska etablissemanget hävdade att det svenska programmet var medicinskt och socialt — inte rasbiologiskt — till sin karaktär, trots den dokumenterade etniska målstyrningen.

Under hela programmet (1935–1975) steriliserades ungefär 63 000 personer; 93 % var kvinnor; ungefär hälften under tvingande omständigheter. Båda lagarna ersattes av ett samtyckebaserat regelverk 1975. Erkännandet kom först efter Zarembas undersökning 1997.