Erkännandet av tvångssteriliseringarna 1997

Den 21 augusti 1997 publicerade journalisten Maciej Zaremba “De olönsamma skars bort” i Dagens Nyheter och utlöste den första varaktiga nationella debatten om ett program som under fyrtio år bedrivits utan nämnvärd offentlig granskning. Zaremba argumenterade för att programmets drivkraft snarare var ekonomisk än rasbiologisk i nazistisk mening: tjänstemän syftade till att minimera antalet bidragstagare genom att förhindra reproduktion hos dem som ansågs oförmögna att försörja sig. Serien nämnde Gunnar Myrdal, Gustav Möller, Tage Erlander och Per Albin Hansson.

Göran Perssons socialdemokratiska regering tillsatte Steriliseringsutredningen, ledd av Carl-Gustaf Andrén. Utredningen producerade tre rapporter: SOU 1999:2 (januari 1999) med förslaget till ersättning; SOU 2000:20, en fullständig historisk rapport med vittnesintervjuer; och SOU 2000:22 (Från politik till praktik), om steriliseringslagarnas legislativa och administrativa historia. Centrala fynd: ungefär 63 000 personer steriliserades 1935–1975; 93 % var kvinnor; ungefär hälften under tvingande omständigheter; uppskattningsvis 600–700 steriliserades primärt utifrån etnisk klassificering.

Riksdagen antog ersättningslagen SFS 1999:332 1999. Villkor: 175 000 kronor per person, skattefritt, ej överlåtbart, ansökningsdeadline den 31 december 2002. Rätt till ersättning förutsatte att ett av sex villkor uppfylldes, bland annat: inget skriftligt samtycke, att personen var minderårig, institutionaliserad, eller att sterilisering var villkorat av socialbidrag, äktenskapsdispens eller abortbehörighet. I oktober 2000 hade ungefär 82 % av ansökningarna beviljats och ungefär 250 miljoner kronor betalats ut till uppskattningsvis 1 600 överlevande — en bråkdel av de 63 000, varav de flesta hade dött innan erkännandet kom. Regeringen karakteriserade ersättningen som “i första hand symbolisk.”

Att det var en journalist — inte en parlamentarisk utredning — som bröt tystnaden är historiskt signifikant: programmet hade normaliserats och sedan glömts bort inom de institutioner som drev det. Under drygt femtio år efter andra världskriget, medan Tyskland tvingades göra upp med sina eugeniska brott, hade Sverige inordnat sitt eget program i berättelsen om den progressiva välfärdsstatens framgång, eller enkelt inte talat om det.