Regeringen Erlander I 1946–1951
Tage Erlanders första regering — en socialdemokratisk enpartiministär i minoritet som tillträdde vid Per Albin Hanssons plötsliga död i oktober 1946, ärvde regeringskansliet från Hansson IV, drev igenom folkpensionen och barnbidraget 1947, klarade kronkrisen 1947 och Gunnar Myrdals avgång, och löstes upp i oktober 1951 för att bilda den rödgröna koalitionen med Bondeförbundet.
Erlander I tillträdde den 11 oktober 1946, fem dagar efter att Per Albin Hansson föll död ner vid en spårvagnshållplats i Stockholm. Utrikesminister Östen Undén var tillfällig statsminister tills SAP enats om sin yngste statsråd, Tage Erlander, som Hanssons efterträdare. Regeringen behöll fjorton statsråd från Hansson IV och styrde som socialdemokratisk enpartiminoritet.
Regeringens signaturlagstiftning kom 1947: folkpensionen och det statliga barnbidraget, fundamenten i den efterkrigstida folkhemsutbyggnaden. Samma år utlöste en 17-procentig kronappreciering en handelsbalanskris som tvingade handelsministern Gunnar Myrdal — det första statsrådet som lämnade Erlanders regering — att avgå. Valet 1948 lämnade SAP på 112 av 230 mandat i andra kammaren; Erlander erbjöd Bondeförbundet en koalition men fick avslag.
För att skaffa sig en stabilare majoritet mot en växande folkpartistisk-moderat opposition under Bertil Ohlin upplöste Erlander enpartiministären den 1 oktober 1951 och bildade den rödgröna koalitionen 1951 med Bondeförbundet — den koalition som striden om tjänstepensionerna 1957 senare skulle spränga.