Per Albin Hansson
Socialdemokratisk statsminister i Sverige i fyra regeringar mellan 1932 och 1946 — den centrala arkitekten bakom folkhemstanken, krisuppgörelsen 1933 med Bondeförbundet (kohandeln), Saltsjöbadsavtalet 1938 och den svenska neutraliteten under andra världskriget. Avled i tjänst 6 oktober 1946.
Per Albin Hansson styrde Sverige i fyra Socialdemokraterna-regeringar mellan 1932 och 1946 — Hansson I (1932–1936), Hansson II i koalition med Bondeförbundet (1936–1939), Hansson III som krigstidens samlingsregering med kommunisterna exkluderade (1939–1945) och Hansson IV efter befrielsen (1945–1946). Han är den centrala arkitekten bakom folkhemmet — föreställningen om det svenska samhället som en nationell familj präglad av jämlikhet och ömsesidigt ansvar.
Hans avgörande drag kom tidigt. År 1933 förhandlade han fram kohandeln (krisuppgörelsen) med Centerpartiets historiska föregångare Bondeförbundet — keynesianska beredskapsarbeten i utbyte mot prisstöd för jordbruket, vilket isolerade tidens extrema politiska rörelser. År 1938 fastslog Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF den självreglerande normen på den svenska arbetsmarknaden som skulle bära den efterkrigstida modellen. Från 1939 höll han Sverige utanför andra världskriget genom en samlingsregering och ett storskaligt upprustningsprogram — en hållning som sattes på prov i midsommarkrisen 1941, då hans regering tillät transitering av den tyska 163:e infanteridivisionen.
Hansson är den figur kring vilken mitten av 1900-talets långa socialdemokratiska dominans svänger; hans plötsliga död i tjänst 6 oktober 1946 banade vägen för Tage Erlander och de efterkrigstida “rekordåren” som byggde ut den välfärdsstat som hans koalitioner bara hade skissat.