Carl Gustaf Ekman
Sveriges statsminister i två omgångar (1926–1928 och 1930–1932) för Frisinnade folkpartiet — en liberal föregångare till dagens Liberalerna — som regerade under mellankrigstidens instabila minoritetsregeringsordning fram till socialdemokraternas genombrott 1932.
Carl Gustaf Ekman var Sveriges statsminister i två omgångar — från 1926 till 1928 och därefter från 1930 till 1932 — och ledde minoritetsregeringar utgående från Frisinnade folkpartiet, en av de historiska liberala föregångarna till dagens Liberalerna. Hans tid på posten sammanföll med den depressionspräglade mellankrigstidens instabilitet, då nio regeringar avlöste varandra på tretton år.
Hans andra mandat slutade i botten av den globala krisen som följde på börskraschen i New York 1929, just före valet i september 1932 som förde Per Albin Hansson och socialdemokraterna till makten. Mellan sina två perioder efterträddes Ekman av högerledaren Arvid Lindman (Moderaternas historiska form), och efter sin andra avgång av Felix Hamrins korta expeditionsregering 1932.
Den politiska rytmen i hans regeringsperioder — korta minoritetskabinetter, sköra block och massarbetslöshet i bakgrunden — utgör den institutionella kontrasten mot vilken den långa socialdemokratiska eran efter 1932 brukar berättas.