Moderaterna (M)
Moderaterna (M), grundat 1904 som Allmänna valmansförbundet, är Sveriges främsta borgerliga parti och ledande part i Tidökoalitionen 2022 som tillsätter statsminister Ulf Kristersson; mandatet 2022–2026 omorienterar partiet kring brottsbekämpning, migrationsrestriktion och försvarsintegration i Nato.
Moderaterna (Moderata samlingspartiet, M) är Sveriges främsta borgerliga parti, grundat 1904 som Allmänna valmansförbundet och döpt om till sitt nuvarande namn 1969. Under 1900-talet företrädde partiet den konservativa och marknadsliberala traditionen gentemot Socialdemokraterna, och innehade kortvarigt regeringsmakten under Carl Bildt 1991–1994 och åter under Fredrik Reinfeldt i Alliansregeringarna 2006–2014.
Partiet återkom till makten den 18 oktober 2022 under Ulf Kristersson efter att högerblocket vunnit en knapp majoritet. Den 14 oktober 2022 undertecknade Moderaterna Tidöavtalet med Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna — det första formella samarbetsavtalet som tar in SD i regeringens policyformulering. Tidöramen är mandatets strukturella faktum: M leder en trepartiregering som är beroende av SD-stöd och delar policyförhandling med dem.
Under mandatet 2022–2026 omorienterar partiet sig synligt kring kriminalpolitik, migrationsrestriktion samt säkerhet och försvar — inklusive Sveriges Natoanslutning den 7 mars 2024, som formellt fullbordades under en M-ledd regering. Tidö-härledda klustren för lag och ordning och migration landar i kraft 2025 som mandatets centrala lagstiftningsproduktion.
Djupaste värdet: partiet som styr
Bakom M:s bindestrecksideologi — “liberalkonservatism” — ligger ett värde som inte står i något idéprogram: att vara ett statsbärande parti, partiet som styr och bär staten. Så har partiet sett sig självt ända sedan Arvid Lindman på 1900-talet. “Bohmandoktrinen” på 1970-talet väckte linjen till liv igen, och 2006 blev den en uttalad ambition i projektet “De nya moderaterna”: att ta Socialdemokraternas plats som landets självklara maktparti. I kongresstalet “Välkommen till de nya moderaterna” 2005 manade Fredrik Reinfeldt partiet rakt tillbaka till Lindmans “självklara synsätt” att moderaterna skulle vara ett statsbärande parti (fulltexten finns i talararkivet svenskatal.se).
Härifrån går det att läsa omsvängningar som annars ser ut som svek mot principerna. När den liberala linjen — öppenhet i migration, spärr mot Sverigedemokraterna — krockar med att behålla makten väljer M makten: den hårda migrationsvändningen efter 2015 och SD-beroendet i Tidöavtalet 2022. M:s maktvilja är också ett värde — det står bara inte i idéprogrammet, och det är det, snarare än liberalismen eller konservatismen, som visar sig komma först. Det här är en tolkning, inte ett torrt faktum: den binder samman partiets dokumenterade steg till en linje, och de korta “läsningarna” på värderingstidslinjen lutar sig mot den.