Tidöavtalet 2022

Den 14 oktober 2022 undertecknade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ett avtal med Sverigedemokraterna på Tidö slott. Det 62 sidor långa dokumentet lade fast Ulf Kristerssons regeringsprogram för 2022–2026 och definierade sju “samarbetsprojekt” — från kriminalpolitik och migration till sjukvård, energi och utbildning. Sverigedemokraterna, högerblockets största parti, stod utanför regeringen men fick för första gången ett formellt inflytande över dess politik.

Det är det tydligaste svenska exemplet på kontraktsparlamentarism — att styra genom ett skriftligt avtal med stödpartier. En viktig reservation: tekniken uppfanns inte av Tidö. Den direkta föregångaren var Decemberöverenskommelsen 2014, och det mest detaljerade i sak var Januariavtalet 2019 med sina 73 punkter. Tidös nyhet ligger inte i att det är ett avtal, utan i hur långt det binder själva regeringsapparaten.

Här finns den verifierbara kärnan i påståendet att “ett parti utan statsrådsposter har fått kontroll över lagstiftningen”. Enligt avtalet har stödpartiet utanför regeringen “fullt och lika inflytande” över frågorna i samarbetsprojekten — “på samma sätt som partierna i regeringen”: det medverkar i beredningen av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen och förordningsändringar. För att utöva det fick Sverigedemokraterna ett eget samordningskansli med politiska tjänstemän inne i Regeringskansliet — utan en enda statsrådspost, och därmed utan statsrådets ansvar. Formuleringen är viktig: det handlar inte om bokstavlig kontroll över alla lagar — inflytandet är lika, inte ensidigt, och avgränsat till de (breda) samarbetsprojekten. Men ett stödparti inbyggt i Regeringskansliet, med rätt att delta i beredningen av direktiv, propositioner och förordningar utan att bära statsrådsansvar, saknar direkt motsvarighet i svensk styrning.

Människorättsorganisationerna bedömer inte proceduren utan innehållet. Civil Rights Defenders granskade avtalet och slog fast att det “innehåller flera åtgärder som tydligt bryter mot de mänskliga rättighetsnormer som Sverige är bundet av” och leder landet i “en mer repressiv och antidemokratisk riktning”; deras rapport ett år senare hette “Det är helheten som oroar”. Amnesty International varnade för att flera punkter riskerar att “allvarligt hota både rättsstatens principer och andra grundläggande mänskliga rättigheter”. Det är civilsamhällets bedömningar, inte avgjorda domar.

Relaterade entiteter