Kontraktsparlamentarism

Kontraktsparlamentarism är ett sätt att styra i minoritet genom ett detaljerat skriftligt avtal med stödpartier. I stället för att lägga ihop en ny majoritet för varje fråga — en hoppande majoritet — skriver regeringen ett program med namngivna partier som binder dem både i sakpolitiken och i själva arbetssättet, för en hel mandatperiod snarare än en enskild omröstning.

Begreppet uppfanns inte av 2010-talets svenska avtal. Det myntades av Aylott & Bergman (2003) och utvecklades av Tim Bale och Torbjörn Bergman (2006), som beskrev de socialdemokratiska minoritetsregeringarna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan från slutet av 1990-talet. Det är en viktig rättelse: inget enskilt avtal “införde” tekniken — den var namngiven i statsvetenskapen långt tidigare.

Den svenska avtalslinjen hårdnar steg för steg. Decemberöverenskommelsen 2014 band bara proceduren — vem som får bilda regering. Januariavtalet 2019 band sakpolitiken i 73 numrerade punkter, men höll stödpartierna utanför regeringsmaskineriet. Tidöavtalet 2022 band både sakpolitiken och maskineriet självt.

Det är där Tidös nyhet ligger. Stödpartiet utanför regeringen — Sverigedemokraterna — fick “fullt och lika inflytande” över frågor i samarbetsprojekten, “på samma sätt som partierna i regeringen”: medverkan i beredningen av utredningsdirektiv, propositioner och förordningsändringar. För att utöva det fick partiet ett eget samordningskansli med politiska tjänstemän inne i Regeringskansliet — utan en enda statsrådspost, och därmed utan det konstitutionella ansvar inför riksdagen som en sådan post bär med sig.

Därav två skilda kritiklinjer som inte bör blandas ihop. Den konstitutionella: ett parti formar regeringens arbete men står utanför ansvarskedjan. Och människorättskritiken, om innehållet: Civil Rights Defenders och Amnesty International bedömde själva avtalet som oförenligt med Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter och rättsstat. Den första handlar om vem som utövar makt; den andra om vad makten används till.