Carl Bildt
Moderaternas partiledare och Sveriges statsminister 1991–1994, ledde en borgerlig fyrpartiregering med parlamentariskt stöd från det populistiska nykomlingen Ny demokrati. Regeringen drev den mest aggressiva marknadsliberala omsvängningen sedan efterkrigsuppgörelsen — friskolereformen, Securum-lösningen på bankkrisen 1991–1993 och EES-och-EU-anslutningens förhandlingsspår.
Efter den borgerliga segern i septembervalet 1991 bildade Carl Bildt en fyrpartig minoritetsregering — M, FP, C, KD — vars parlamentariska majoritet vilade på stöd från det nybildade högerpopulistiska Ny demokrati. Den konstellationen bröt mot 1980-talets normer om vilka partier som fick förankra en majoritet i riksdagen och satte tonen för en regering som var beredd att förskjuta efterkrigsuppgörelsen tydligt åt höger.
Bildts år dominerades av två kriser och en strategisk omorientering. Bank- och fastighetskrisen 1991–1993 framtvingade 1992 års bildande av den statsägda “dåliga banken” Securum, som tog över Nordbankens nödlidande tillgångar — senare internationellt prisad som en modell, men då en mycket kostsam intervention. Parallellt öppnade Friskolereformen 1992 för skattefinansierad konkurrens från privat drivna, även vinstdrivande, fristående skolor — en strukturförändring vars långsiktiga effekter på likvärdighet och segregation fortfarande är politiskt omstridda två decennier senare. Bildts regering uppfann inte den svenska nyliberalismen, men institutionaliserade den i välfärdsstatens kärna på ett sätt som ingen tidigare regering försökt.
Den tredje båglinjen var Europa. Bildts regering undertecknade EES-avtalet 1992 och drev EU-medlemskapsförhandlingarna vars utfall — 52,74 procent Ja i folkomröstningen i november 1994 — bekräftades under den tillträdande socialdemokratiska regeringen. När han lämnade tillbaka makten till Socialdemokraterna i oktober 1994 var Sveriges institutionella inriktning mot kontinentaleuropa redan oåterkallelig.