Olof Palme
Två gånger Sveriges statsminister — 1969 till 1976 och 1982 till 1986 — Olof Palme byggde ut välfärdsstaten kraftigt, skrev om grundlagen och drev en demonstrativt alliansfri utrikespolitik som fryste relationerna med Washington. Han mördades på Sveavägen 1986 i ett ouppklarat nationellt trauma som fortfarande präglar svensk politisk självbild.
Olof Palme övertog statsministerposten efter Tage Erlander den 14 oktober 1969 och formade om Sverige i två vågor. Hans första regering (1969–1976) avskaffade tvåkammarriksdagen, ersatte 1809 års regeringsform, införde allmän tandvårdsförsäkring och gjorde landet till en högljudd kritiker av USA under Vietnamkriget — skarpast i det fördömande av bombningarna av Hanoi 1972 som frös de diplomatiska förbindelserna med Washington. Samma period öppnade Socialdemokraterna-LO-debatten om löntagarfonderna, det förslag som skulle definiera ett decennium av klasskonflikt.
Hans andra regering (1982–1986) återtog makten efter sex år av borgerligt styre, devalverade kronan för att återställa exportlönsamheten och införde formellt löntagarfonderna 1983 — utlösaren till en aldrig tidigare skådad demonstration då 100 000 från näringslivet samlades i Stockholm den 4 oktober. Samma år bjöd på Hårsfjärdenincidenten 1982 och en medlarroll i FN under Iran–Irak-kriget. Hans utrikespolitik gestaltade Sverige som en småstat med global moralisk auktoritet, en hållning som beundrare kallade principfast och kritiker kallade provokation.
Den 28 februari 1986 sköts Palme på nära håll när han var på väg hem från en biograf på Sveavägen. Utredningen blev den största enskilda brottsutredningen i modern svensk historia, dokumenterad i SOU 1999:88, och förblir formellt olöst. Successionen gick inom timmar till hans vice statsminister Ingvar Carlsson, men bruddet den natten organiserar fortfarande hur svenskar minns 1980-talets politik.