Ola Ullsten
Folkpartiledaren som var Sveriges statsminister i ett år — från den 18 oktober 1978 till oktober 1979 — i spetsen för en folkpartistisk enpartiminoritet som expeditionsregering mellan Thorbjörn Fälldins första och andra regering, efter att den borgerliga trepartikoalitionen kollapsat över kärnkraften.
Ola Ullsten satt som vice statsminister i regeringen Fälldin I från oktober 1976. När den trepartiregeringen föll den 18 oktober 1978 på oförenliga positioner mellan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna i kärnkraftsfrågan, lyftes Ullsten till statsministerposten i spetsen för en ovanlig enpartiminoritet — Liberalerna satt vid makten utan parlamentarisk majoritet medan det borgerliga blocket omgrupperade sig.
Regeringen Ullsten lagstiftade lite. Dess politiska funktion var strukturell: att hålla den borgerliga regeringen formellt på plats mellan Thorbjörn Fälldins första och andra ämbetstid så att 1976 till 1982 i efterhand läses som en sammanhängande icke-S-period snarare än ett klart avbrott 1976–1978. Den lucklysande rollen är skälet till att regeringen Ullsten i svensk politisk minne kvarstår mer som institutionell rörmokeri än som ett eget program.
Efter att valet 1979 återgett majoriteten till det borgerliga blocket lämnade Ullsten tillbaka statsministerposten till Fälldin för regeringen Fälldin II. Han fortsatte som folkpartiledare och senare på internationella och diplomatiska poster, men expeditionsregeringen 1978–1979 förblir hans signaturperiod i svensk politisk hågkomst.