Thorbjörn Fälldin
Centerledaren som 1976 bröt fyra decennier av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav. Thorbjörn Fälldin var statsminister 1976–1978 och åter 1979–1982 i tre olika regeringar. Kärnkraftsstriden, Storkonflikten 1980, kärnkraftsomröstningen samma år och U 137-incidenten 1981 satte prägeln på hans tid.
Thorbjörn Fälldin tillträdde som statsminister den 8 oktober 1976 i spetsen för en regering av Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna — den första icke-socialistiska regeringen i Sverige på över fyra decennier. Regeringen Fälldin I höll den keynesianska välfärdsmodellen igång genom globala recessioner men föll den 18 oktober 1978 när de tre koalitionspartierna inte kunde enas om kärnkraften. Folkpartiets vice statsminister Ola Ullsten övertog posten i ett år medan Centerpartiet omgrupperade.
Fälldin återvände 1979 och ledde två ytterligare regeringar genom en av de mest turbulenta perioderna i efterkrigstidens svenska politik. Storkonflikten 1980 såg LO och TCO ställas mot SAF i en nationsomfattande strejk och lockout sedan hans regering misslyckats med att lägga ett acceptabelt avtal. Samma år hölls den 23 mars folkomröstningen om kärnkraft i tre linjer, som lade ut den långa avvecklingsbanan. U 137-incidenten 1981 — en sovjetisk ubåt som gick på grund i Karlskrona skärgård — drog regeringen rakt in i en kalla-krigskris.
Fälldinåren läses idag mindre som ett rent ideologiskt skifte och mer som det ögonblick då det borgerliga blocket bevisade att det kunde regera men ännu inte hålla ihop. Regeringen svängde från keynesiansk stimulans till åtstramning 1980–1982, och vid valet 1982 återförde Olof Palme Socialdemokraterna till makten.