Bengt Westerberg
Folkpartiets ledare 1983–1995 som lyfte partiet ur marginaliteten med en skärpt liberal-individualistisk profil, var vice statsminister och socialminister i Bildt-regeringen 1991–1994 och drev igenom LSS-reformen, samt förankrade den tidiga svenska cordon sanitairen mot Ny Demokrati genom sin uppmärksammade avgång från en TV-valvaka 1991.
Bengt Westerberg tog över ett vacklande Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) i oktober 1983 och åstadkom genom en skärpt liberal-individualistisk profil och stark TV-närvaro det som kallades Westerberg-effekten — partiet mer än fördubblade sitt stöd i 1985. Han tillbringade slutet av 1980-talet som den mest konsekvent liberala rösten i en riksdag fortfarande dominerad av socialdemokrati.
När den borgerliga fyrpartialliansen äntligen tillträdde under Carl Bildt 1991 blev Westerberg vice statsminister och socialminister. Hans signaturreform var LSS — Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, 1993 — en rättighetslagstiftning som gav svenskar med omfattande funktionsnedsättning en positiv juridisk rätt till personlig assistans och andra insatser. Där det mesta i tidens välfärdsreformer gick åt andra hållet utvidgade LSS universalismen till en grupp som tidigare hanterats genom diskretionär behovsprövning.
På valnatten 1991 lämnade Westerberg en TV-panel hellre än att framträda tillsammans med Ian Wachtmeister från Ny Demokrati. Gesten blev urscenen för den svenska cordon sanitairen mot högerpopulistiska partier. Efter förlustvalet 1994 avgick Westerberg som partiledare i mars 1995 och övergick till civilsamhällesarbete (Röda Korset, expertutredningar), med låg politisk profil därefter.