Sveriges hållning i finska vinterkriget 1939-1940
När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 förklarade sig Sverige icke krigförande snarare än strikt neutralt och försåg den finska sidan med omfattande finansiellt stöd, mat, flygplan och ammunition. Omkring 8 000 svenska frivilliga stred i Svenska frivilligkåren. Utrikesminister Rickard Sandler avgick i protest mot regeringens vägran att tillåta starkare engagemang och ersattes av Christian Günther — krigssamlingsregeringens första allvarliga doktrinära spricka.
När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 avstod Sverige från att gå in i kriget men förklarade sig “icke krigförande” snarare än strikt neutralt. Den svenska regeringen — vid den tiden samlingsregeringen Regeringen Hansson III 1939–1945 under Per Albin Hansson — samordnade omfattande materielstöd: finansiella krediter, mat, moderna flygplan (bland annat 17 J 8 Gladiatorer), artilleri och mycket stora mängder ammunition från Bofors och andra leverantörer.
Omkring 8 000 svenska frivilliga (Svenska frivilligkåren) stred på finsk sida, främst vid Sallafronten i norra Finland. Utrikesminister Rickard Sandler avgick i december 1939 i protest mot regeringens vägran att tillåta starkare engagemang — inklusive att sända reguljär svensk trupp — och ersattes av Christian Günther, som blev krigstidens dominerande svenska diplomat. Tvisten skapade krigssamlingsregeringens första allvarliga spricka och definierade gränserna för Hanssons neutralitetsdoktrin.
Den icke krigförande hållningen var det första medvetna avsteget från svensk neutralitet under 1900-talet. Den visade på styrkan i den nordiska solidariteten (“Norden”) samtidigt som Sverige besparades direkt krig mot Sovjetunionen, och den skapade ett mönster för svensk-finsk säkerhetspolitisk samverkan som ekade ända fram till 2022 års gemensamma Natoansökan med Finland.