Regeringen Hansson III 1939–1945
Krigstida samlingsregering av alla större riksdagspartier utom kommunisterna, ledd av Per Albin Hansson, som förvaltade Sveriges neutralitet under andra världskriget genom uttalad icke-krigförande hållning, omtvistade eftergifter till Nazityskland — bland dem permittenttrafiken 1940 och midsommarkrisen 1941 — och slutligen ett totalt handelsstopp 1944 innan regeringen upplöstes vid krigsslutet.
Regeringen Hansson III, som tillträdde den 13 december 1939, var Sveriges krigstida samlingsregering — en koalition som omfattade alla större riksdagspartier utom kommunisterna. Per Albin Hansson fortsatte som statsminister, med statsrådsposter delade mellan Socialdemokraterna, Bondeförbundet (föregångare till Centerpartiet), Folkpartiet (föregångare till dagens Liberalerna) och Högern (föregångare till dagens Moderaterna).
Regeringens definierande uppgift var att hålla Sverige utanför kriget. Det skedde genom en sammansatt och historiskt omstridd politik av diplomatiska eftergifter: uttalad neutralitet och icke-krigförande hållning under 1939 års vinterkrig, den omtvistade permittenttrafiken 1940 som tillät tysk trupptransit till Norge, midsommarkrisen 1941 med transit av tyska 163. infanteridivisionen, och fortsatt järnmalmsexport till Tyskland. Vid 1943 markerade Sveriges mottagande av de räddade danska judarna och det totala handelsstoppet med Nazityskland 1944 en svängning när krigets utgång klarnade.
Samlingsregeringen upplöstes den 31 juli 1945, när krigsslutet tillät en återgång till normal partipolitik. Den enpartiledda socialdemokratiska Regeringen Hansson IV tog vid och skulle, efter Hanssons plötsliga död, lämna ämbetet till Tage Erlander. Krigstidens eftergifter förblir det mest omstridda kapitlet i svensk 1900-talspolitik.