Enkammarriksdagsuppgörelsen 1967–1968
I mars 1967 enades de fyra etablerade riksdagspartierna om att ersätta tvåkammarriksdagen med en direktvald enkammarriksdag. Den 17 maj 1968 röstade Första kammaren med 117 mot 13 för att avskaffa sig själv. Sverige blev enkammarriksdag från 1971, den konstitutionella vändpunkt som öppnade vägen mot regeringsformen 1974.
I mars 1967 enades de fyra etablerade riksdagspartierna — Socialdemokraterna, högern (senare Moderaterna), Centerpartiet och Folkpartiet — om att ersätta den tvåkammarriksdag som funnits sedan 1866 med en direktvald enkammarriksdag. Den 17 maj 1968 röstade Första kammaren med 117 mot 13 för att avskaffa sig själv. Sverige blev enkammarparlament från riksdagsvalet 1970, den första enkammarriksdagen 1971 enligt övergångsbestämmelserna.
Uppgörelsen 1967–68 är den konstitutionella vändpunkt som moderniserade svensk parlamentarisk demokrati från ett 1800-talssystem till ett 1900-talssystem. Den avskaffade den indirekta valet av Första kammaren via landstings- och stadsfullmäktige — en strukturell mekanism som ofta hade dämpat genomslaget av andrakammarmajoriteter. Den skapade också den institutionella förutsättningen för regeringsformen 1974, som skulle ersätta 1809 års grundlag, reducera monarkin till ceremoniella funktioner och definiera modern svensk författning.
Beslutet kom vid slutet av en lång reformprocess — Författningsutredningen (1954–63) och Grundlagberedningen (1966–72) — och kunde bara bäras igenom därför att de fyra etablerade partierna kommit överens i förväg. I det ljuset är 1968 års avskaffande mindre ett brott än det ögonblick då Sveriges etablerade parlamentariska system enades om att rita om sig själv.