Löntagarfondsförslaget / Meidnerplanen 1976
LO-ekonomen Rudolf Meidners arbetsgrupp föreslog 1975 att en fast andel av företagens vinster skulle överföras som nyemissioner till fackligt förvaltade kollektiva fonder, så att ägandet av medelstora och stora företag gradvis skulle övergå i kollektiv anställd kontroll. LO-kongressen godkände planen 1976 och utlöste den mest radikala debatten om ekonomisk demokrati i efterkrigstidens Västeuropa samt en tioårig motmobilisering från svenskt näringsliv.
Rudolf Meidners LO-arbetsgrupp publicerade löntagarfondsrapporten 1975 och förde den till LO-kongressen för godkännande 1976. Förslaget innebar att en fast andel av storföretagens årliga vinster — typiskt angiven till tjugo procent — skulle emitteras som nya aktier direkt till kollektiva fonder förvaltade av fackföreningsrörelsen. Sammanräknat över decennier skulle mekanismen gradvis ha överfört majoritetsägandet av medelstora och stora svenska företag till kollektiv anställd kontroll — utan expropriation, beskattning eller någon enskild lagstiftningsakt.
Meidnerplanen var det mest radikala förslaget om ekonomisk demokrati som någon större västeuropeisk arbetarrörelse lagt fram efter kriget. Det kristalliserade en tio år lång ideologisk strid: svenskt näringsliv — SAF, den nya tankesmedjan Timbro, Näringslivets Fond — mobiliserade som en organiserad motrörelse i en omfattning utan motstycke i svensk politik, med kulmen i protesten den 4 oktober 1983 utanför riksdagen.
Planen frikopplade också LO från socialdemokratins takt: fackföreningsrörelsen drev frågan snabbare än SAP-ledningen var beredd att lagstifta, vilket skapade interna spänningar som präglade Olof Palmes andra regering från 1982 och framåt. När de fem regionala fonderna till slut lagstiftades 1983 hade konstruktionen tunnats ut till en bråkdel av Meidners ursprungliga ambition — och en borgerlig Bildt-regering skulle avskaffa dem 1991.