Regeringen Palme I 1969–1976
Socialdemokratisk enpartiregering under Olof Palme som skrev om grundlagen, avskaffade tvåkammarriksdagen och kraftigt byggde ut välfärdsstaten — och som tvingades styra 1973–1976 års riksdag genom blocköverskridande uppgörelser och, vid lika röstetal, genom lottning.
Regeringen Palme I, ledd av Olof Palme, styrde Sverige från 14 oktober 1969 till 8 oktober 1976 som en socialdemokratisk enpartiminoritet och förlängde därmed 33 år av obruten socialdemokratisk regeringsmakt påbörjad av Per Albin Hansson och förvaltad av Tage Erlander.
Konstitutionellt var det efterkrigstidens mest ambitiösa regering. Den drev igenom 1971 års övergång från tvåkammar- till enkammarriksdag, och den nya regeringsformen från 1974 fråntog monarken den formella politiska makten. På välfärdsområdet införde den allmän tandvårdsförsäkring, byggde ut det kompletterande arbetslöshetsstödet och introducerade föräldraförsäkringen 1974, för att sedan skärpa arbetsrätten genom anställningsskyddslagen (LAS) 1974 och medbestämmandelagen (MBL) 1976.
1973 års val gav exakt 175–175 mellan socialistiska och borgerliga blocket i den nya enkammarriksdagen — den så kallade lotteririksdagen. Regeringen överlevde tre år av propositionsförhandlingar med oppositionen och bokstavlig lottning vid några lika röstresultat. Utrikespolitiken gjorde regeringen till en global åskledare: Palmes fördömande av USA:s bombningar av Hanoi 1972 frös de diplomatiska förbindelserna med Washington och gjorde Sverige till en högljudd försvarare av tredje världens befrielserörelser.
Regeringen besegrades i valet i september 1976, vilket avslutade fyrtio års obruten socialdemokratisk regeringsmakt och släppte in den borgerliga regeringen Fälldin I.