Rudolf Meidner
Tyskfödd svensk nationalekonom; tillsammans med Gösta Rehn arkitekt bakom Rehn–Meidner-modellen som underbyggde folkhemmet från 1950-talet, och huvudförfattare till LO:s rapport 1975 som blev grund för löntagarfonderna — den mest splittrande punkten i svensk ekonomisk-demokratisk politik under sent 1970-tal och 1980-tal.
Rudolf Meidner flydde Nazityskland till Sverige som 19-årig judisk flykting 1933 och blev under det följande halvseklet den mest inflytelserika nationalekonomen inom LO. Tillsammans med Gösta Rehn utvecklade han Rehn–Meidner-modellen som presenterades vid LO-kongressen 1951: solidarisk lönepolitik som medvetet tryckte ihop löneskillnader och tryckte ut icke-konkurrenskraftiga företag, parad med aktiv arbetsmarknadspolitik och stram makroekonomi. Modellen underbyggde svensk ekonomisk politik genom de långa folkhemsdecennierna — dess prägel löper genom Erlanders tredje regering och långt in i Palme-åren.
1973-1975 ledde Meidner LO:s arbetsgrupp om kapitalbildning och ekonomisk demokrati. Den resulterande rapporten Löntagarfonder — Meidnerplanen — föreslog att vinstrika företag årligen skulle ge ut nya aktier till kollektiva, fackligt styrda fonder, så att ägandet av svensk industri gradvis fördes över till löntagarna. Det är den svenska ekonomisk-demokratiska ambitionens högsta vattenmärke. Se Löntagarfondsförslaget / Meidnerplanen 1976.
Kontroversen blev avgörande. Planen bidrog till att SAP förlorade valet 1976 och bröt efterkrigstidens konsensus med svenskt näringsliv. En kraftigt urvattnad löntagarfondslag antogs under Palme 1983 — Meidner själv såg kompromissen som en urgröpning av hans förslag — och fonderna avvecklades av regeringen Bildt 1991. Meidner fortsatte att skriva om modellens logik och dess misslyckande fram till sin död 2005.