Maktskiftet 1976
Den 19 september 1976 vann den borgerliga koalitionen — Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna — 180 mandat mot vänsterns 169. Thorbjörn Fälldin bildade Sveriges första icke-socialistiska regering sedan 1936 och bröt den obrutna socialdemokratiska regeringsperiod som hade definierat den efterkrigstida svenska modellen.
Riksdagsvalet den 19 september 1976 gav en tydlig borgerlig majoritet: 180 mandat för den samlade trion Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna mot 169 för socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna. Centerledaren Thorbjörn Fälldin utsågs till statsminister och bildade den treparti-tunga Fälldins första regering den 8 oktober, vilket innebar att Olof Palme efter sju år vid makten lämnade Rosenbad.
Resultatet avslutade den obrutna socialdemokratiska regeringsperiod som börjat 1936 — fyrtio år enligt den noggrannaste räkningen, ofta benämnd fyrtiofyra år om man räknar från Hansson-regeringen 1932. Det var Sveriges första icke-socialistiska regering sedan Pehrsson-Bramstorps intermezzo 1936, den politiska vattendelare mot vilken alla senare omorienteringar under efterkrigstiden mäts.
Maktskiftet 1976 betingade två kommande decennier. Kärnkraften — den brytlinje som skulle fälla Fälldin I 1978 — leddes in mot folkomröstningen 1980 i stället för parti-intern medling. Den borgerliga regeringens ointresse för kollektiv-ägarreformer tvingade Meidnerplanens kamp att utspela sig utan lagstiftning under 1976–1982. Och själva beviset att SAP-hegemonin kunde brytas formade varje senare strategiskt val över hela det politiska spektrumet — direktast Palmes återkomst 1982 på en devalveringsplattform.