Superdevalveringen 1982
Inom timmar efter tillträdet i oktober 1982 devalverade Olof Palmes andra regering och finansminister Kjell-Olof Feldt den svenska kronan med 16 procent och kringgick Riksbanken. Åtgärden blev makroekonomisk grundbult i SAP:s tredje vägen — devalvering, återställd exportlönsamhet och fortsatt välfärdsstat i samma paket. Den återupprättade konkurrenskraften på kort sikt, sänkte arbetets andel av nationalinkomsten och bidrog till den överhettning som ledde in i 1990-talets bankkris.
Inom timmar efter tillträdet i oktober 1982 devalverade Olof Palmes andra regering och finansminister Kjell-Olof Feldt den svenska kronan med 16 procent — ett betydligt större steg än 1976 års sex-procentsdevalvering eller 1981 års borgerliga, och stort nog att gå in i svensk ekonomisk historia under eget namn: superdevalveringen. Regeringen kringgick Riksbankens beredningsprocess och drev igenom åtgärden; riksbankschefen Lars Wohlin uppges ha informerats med mycket kort varsel.
Devalveringen var den makroekonomiska grundbulten i SAP:s tredje vägen — partiets svar på stagflationen som kombinerade valutaförsvagning, återställd exportlönsamhet och fortsatt välfärdsstatsförsvar. Sänk arbetets andel av nationalinkomsten till kapitalets fördel och återställ industrins vinstmarginal; försvara välfärds- och fackföreningsinstitutioner ovanpå den återtagna basen; behandla full sysselsättning som bindande villkor. Det fungerade på kort sikt: svensk export tog fart, industrins lönsamhet återvände och slutet av 1980-talet öppnade i högkonjunktur.
De långsiktiga följderna var mindre välvilliga. Tredje vägens devalveringsstrategi sänkte arbetets inkomstandel mer än arkitekterna offentligt hade försvarat, komplicerade den parallella introduktionen av löntagarfonderna 1983 och bidrog — tillsammans med valutaregleringens avveckling 1989 och Nyckeln-affären 1990 — till den kredit- och tillgångsprisöverhettning som blev till bankkrisen i början av 1990-talet. 1982 års drag förblir den makroekonomiska referenspunkten i svensk ekonomisk historieskrivning efter 1980, och vänster- och högerhistoriker formulerar den mycket olika.