Bertil Ohlin
Folkpartiets (idag Liberalerna) ledare 1944-1967, Tage Erlanders främsta parlamentariska motståndare under två decennier av folkhemsbygget, och en internationellt erkänd nationalekonom som 1977 delade Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne med James Meade för Heckscher–Ohlin-teoremet inom internationell handel.
Bertil Ohlin ledde Folkpartiet i tjugotre år — från 1944 till 1967 — och var Tage Erlanders främsta parlamentariska motståndare under den långa socialdemokratiska epok då folkhemmet byggdes ut. Debatterna Erlander–Ohlin satte det offentliga språket för efterkrigstidens svenska politik: socialliberal välfärdsutbyggnad mot socialdemokratisk universalism, frihandel och privat ägande mot den svenska modellens dragning åt statlig samordning.
Ohlins andra kall var nationalekonomi. Boken Interregional and International Trade (1933) formaliserade det som blev Heckscher–Ohlin-teoremet, och hans arbete inom Stockholmsskolan föregrep flera keynesianska teman. År 1977 delade han Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne med James Meade, två år före sin död.
Hans tyngsta politiska nederlag gick genom hans eget parti. Folkpartiet motsatte sig SAP:s och LO:s obligatoriska tjänstepension ATP vid folkomröstningen 1957 och igen vid extravalet 1958 — och förlorade den avgörande riksdagsomröstningen 1959 med siffrorna 115-115 när en av hans egna riksdagsmän, Ture Königson, avstod. ATP blev folkhemmets institutionella ryggrad, och Folkpartiets alternativ — frivilliga, avtalade tjänstepensioner — begravdes för en generation.