Kollektivavtalslagen 1928
Kollektivavtalslagen 1928, antagen under Arvid Lindmans högerregering, gjorde kollektivavtalen mellan fackförbund och arbetsgivare juridiskt bindande och inrättade Arbetsdomstolen. Inledande fackligt motstånd gav vika för varaktig acceptans, och lagen blev den lagstadgade grund som Saltsjöbadsavtalet 1938 senare skulle bygga sin frivilliga självreglering på.
Riksdagen antog kollektivavtalslagen under Arvid Lindmans högerregering Regeringen Lindman II 1928–1930 år 1928 och gjorde därmed kollektivavtal mellan fackförbund och arbetsgivare juridiskt bindande. Den åtföljande lagen om arbetsdomstol inrättade Arbetsdomstolen som specialinstans för tvister om kollektivavtalens innebörd och brott mot dem.
Det inledande fackliga motståndet var starkt — protesterna riktade sig mot den högerinspirerade utformningen av strejkrestriktionerna — men det rättsliga ramverket normaliserades snabbt i praktiken och övertogs av Socialdemokraterna när det tillträdde 1932. Strejker och lockouter kanaliserades via juridiskt bindande avtal med en specialdomstol, och facklig strategi omorienterades mot juridiskt robusta avtal snarare än rent politisk konfrontation.
Tillsammans med Arbetsdomstolen skapade 1928 års lag den institutionella grund på vilken 1938 års Saltsjöbadsavtal senare kunde förhandlas fram som frivillig självreglering. Den fastlade den varaktiga svenska arbetsfördelningen mellan lagstadgade minimivillkor och centralt förhandlade nivåer — en hörnsten i det som senare kom att kallas den svenska modellen.