Saltsjöbadsavtalet 1938
Den 20 december 1938 undertecknade Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) huvudavtalet vid Grand Hôtel Saltsjöbaden utanför Stockholm. Förhandlat under hot om lagstiftning från regeringen etablerade avtalet regler för stridsåtgärder och en gemensam arbetsmarknadsnämnd och inledde den saltsjöbadsanda av självreglering på toppnivå som under fyra decennier förankrade den svenska modellen för arbetsmarknadsrelationer.
Den 20 december 1938 undertecknade Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) huvudavtalet vid Grand Hôtel Saltsjöbaden utanför Stockholm. Avtalet fastlade detaljerade regler för stridsåtgärder (varseltider, neutralitetsplikt, förhandlingsordning), inrättade Arbetsmarknadsnämnden som gemensamt LO–SAF-organ och reglerade tvister och uppsägningar.
Det förhandlades fram utan direkt regeringstvång: den rödgröna Regeringen Hansson II 1936–1939 under Per Albin Hansson hade signalerat att lagstiftning skulle komma om parterna inte enades, men slutavtalet var en frivillig självreglering mellan de två toppdorganisationerna. Tillsammans med kollektivavtalslagen 1928 och Arbetsdomstolen fullbordade avtalet den institutionella arkitektur som skiljer svensk arbetsmarknad från kontinentala modeller.
Avtalet fastlade den hållbara formen för svensk lönebildning: centraliserad, frivillig, fredlig och självreglerande — saltsjöbadsandan. Sverige gick från att ha varit en av Europas mest strejkbenägna ekonomier på 1920-talet till en av de fredligaste från 1940-talet och fram till 1970-talet. Avtalet underbyggde Rehn–Meidner-modellen och rekordårens efterkrigstida tillväxt, parad med Socialdemokraterna-ledd tvärklassparlamentarism.