Samlingsregeringens bildande 1939
Efter den tyska invasionen av Polen och det sovjetiska angreppet på Finland hösten 1939 upplöste Per Albin Hansson sin rödgröna koalition och bildade samlingsregeringen, som tillträdde den 13 december 1939 och styrde Sverige fram till andra världskrigets slut. Kabinettet rymde riksdagens fyra stora partier men uteslöt kommunisterna; uppdraget var sträng neutralitet, krigstida försörjning och snabb militär upprustning.
Efter den tyska invasionen av Polen den 1 september 1939 och det sovjetiska angreppet på Finland den 30 november 1939 upplöste statsminister Per Albin Hansson den rödgröna koalitionen Regeringen Hansson II 1936–1939 och bildade en samlingsregering, som tillträdde den 13 december 1939 som Hansson III-ministären Regeringen Hansson III 1939–1945. Den nya regeringen drog in riksdagens fyra stora partier — Socialdemokraterna, högern, folkpartiet och Bondeförbundet — och uteslöt uttryckligen kommunisterna.
Christian Günther övertog utrikesdepartementet efter Rickard Sandler, som avgått i protest mot regeringens vägran att tillåta starkare militärt stöd till Finland. Regeringens uppdrag var strikt neutralitet, krigstida försörjning och ransonering samt en snabb upprustning — från 1939 till 1945 under tvärblocks parlamentariskt skydd.
Samlingsregeringen höll Sverige utanför kriget, det enda nordiska land som förblev ockuperat under hela konflikten. Kabinettets tvärblocksammansättning gav Hansson politiskt täcke för svåra diplomatiska eftergifter åt Nazityskland — järnmalmsexporten och 1941 års transitering av Engelbrechtdivisionen — samtidigt som de demokratiska institutionerna bevarades inrikes. Modellen med tvärblocks krisregeringar återkom som referenspunkt i senare svenska debatter om säkerhet och krishantering.