Raoul Wallenbergs Budapestuppdrag 1944

I juli 1944 sändes den svenske affärsmannen och diplomaten Raoul Wallenberg till det nazistockuperade Ungern som legationssekreterare med ett humanitärt räddningsuppdrag, samordnat med USA:s War Refugee Board och godkänt av samlingsregeringen Regeringen Hansson III 1939–1945 under Per Albin Hansson. Från den svenska legationen i Budapest, tillsammans med Per Anger och ett nätverk av ungerska medhjälpare, utfärdade Wallenberg svenska skyddspass (Schutzpässe) och organiserade “svenska hus” — byggnader som förde svensk flagga och åtnjöt extraterritoriell status — som gav skydd åt tiotusentals ungerska judar undan Adolf Eichmanns deporteringsapparat och Pilkorsregimen.

Efter att Röda armén nått Budapest i januari 1945 försvann Wallenberg i sovjetisk fångenskap den 17 januari 1945. Hans öde har trots decennier av utredningar inte kunnat klarläggas: sovjetiska myndigheter har lämnat motstridiga uppgifter och ärendet har aldrig formellt avslutats. Den svensk-ryska Wallenberg-arbetsgruppen som verkade efter kalla kriget producerade omfattande dokumentation men inget definitivt svar.

Uppdraget är Sveriges mest betydande aktiva humanitära ingripande under Förintelsen och kontrasterar mot landets i övrigt passiva neutralitet och dess eftergifter åt Nazityskland tidigare i kriget. Det markerade en sen krigstida doktrinär förskjutning mot aktiv räddning, löpte parallellt med den bredare svenska omorienteringen mot de allierade när det tyska nederlaget framstod som troligt och gav efterkrigstidens svenska nationella minne en moralisk motvikt till kontroverserna kring järnmalmsexporten och Engelbrechttransiteringen.