Kronan släpps fri — 19 november 1992
Efter att Riksbanken den 16 september 1992 höjt marginalräntan till 500 procent i ett misslyckat försvar av den fasta kronan, fick kronan flyta den 19 november 1992 under den europeiska ERM-krisen. Kronan föll cirka 9 procent omedelbart och 20 procent fram till årsskiftet. Flytningen avslutade Sveriges fasta växelkurssystem och ledde till 2-procentmålet 1993 och till en självständig Riksbank 1999.
Den 19 november 1992 är det skarpaste makroekonomiska brottet i modern svensk historia. Under den bredare europeiska ERM-krisen försvarade Riksbanken den fasta kronan genom att den 16 september 1992 höja marginalräntan till 500 procent — ett försvar som i längden var ohållbart.
Två månader av utmattning följde, inklusive ett partiövergripande krispaket i september förhandlat mellan Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Carlsson för att demonstrera budgetdisciplin för valutamarknaderna. Försvaret föll ändå. Den 19 november 1992 lät regeringen Bildt och Riksbanken under chefen Bengt Dennis kronan flyta, vilket gav en omedelbar nedgång på cirka 9 procent mot ECU-korgen och cirka 20 procent vid årsskiftet.
Flytningen avslutade Sveriges efterkrigstida fasta växelkurssystem. I januari 1993 antog Riksbanken ett KPI-inflationsmål på 2 procent; 1999 kodifierades formell självständighet för Riksbanken i lag. Den sekvensen — flytande krona, inflationsmål, oberoende Riksbank — blev makroekonomins ankare i svensk politik under tre decennier och gjorde folkomröstningen om euron 2003 till ett meningsfullt val snarare än en framtvingad omläggning.