Ingvar Carlsson
Två gånger Sveriges statsminister — 1986–1991 efter mordet på Olof Palme, och åter 1994–1996 för att föra landet in i Europeiska unionen — Ingvar Carlsson höll Socialdemokraterna genom nationellt trauma, den nyliberala omsvängningen i slutet av 1980-talet, bankkrisen 1990 och EU-anslutningen som avslutade efterkrigstidens neutralitetspakt.
Ingvar Carlsson tillträdde som statsminister inom några timmar efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 och höll begravningstalet. Regeringarna Carlsson I och II (1986–1991) styrde genom den omedelbara successionskrisen, Ebbe Carlsson-affären 1988 — de olagliga parallella utredningarna av Palmemordet som tvingade justitieminister Anna-Greta Leijon att avgå — och de nyliberala strukturanpassningarna i slutet av 1980-talet som avskaffade valutaregleringen 1989 och göde den kreditbubbla vars bristning 1990 öppnade den svenska bankkrisen.
Hans första ämbetstid slutade vid valet 1991, där Socialdemokraterna fick 37,71 procent — partiets sämsta resultat sedan 1928 — och förlorade regeringsmakten till den moderatledda koalitionen under Carl Bildt. Carlsson stannade kvar som oppositionsledare under tre år av borgerliga reformer mitt i bankkrisen.
Han återvände till regeringskansliet 1994 för att leda regeringen Carlsson III genom den politiskt definierande handlingen att gå med i Europeiska unionen. Sveriges anslutning den 1 januari 1995 — se EU-medlemskap (1995) — avslutade efterkrigstidens neutralitetspakt och var det beslut som mest formade svensk styrning för en generation. Samma period bjöd på Tobleroneaffären, där vice statsminister Mona Sahlins privata användning av regeringens kontokort tvingade henne att avgå och avslutade hennes förmodade succession till partiledarskapet. Carlsson överlämnade både statsministerposten och partiordförandeskapet till Göran Persson 1996.