Regeringen Hansson I 1932–1936
Den första långvariga socialdemokratiska regeringen under Per Albin Hansson, från 1933 buren av den tvärklassiga kohandeln med Bondeförbundet — den strukturella vändpunkt som öppnade 44 år av SAP-styre och använde keynesianska offentliga arbeten för att bekämpa depressionen samtidigt som svenska fascistiska rörelser isolerades.
Regeringen Hansson I, den första regeringen under Per Albin Hansson, tillträdde 1932 efter att Socialdemokraterna vunnit andrakammarvalet i depressionens djup. Formellt en minoritetsregering blev den uthållig genom kohandeln 1933 — populärt så kallad — som bytte Bondeförbundets stöd mot prisgarantier för jordbruket och förde Sverige in på en uttalat keynesiansk konjunkturstabiliserande väg.
Kohandeln är regeringens strukturella signatur. Genom att binda arbetarklassen och bondeklassen i en gemensam politisk uppgörelse isolerades de små fascistiska rörelser som då rörde sig i utkanten av svensk politik, och det skapade den parlamentariska mallen som den formella röda-gröna koalitionen 1936 senare skulle institutionalisera. Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan 1934 tillförde en demografisk politikram som välfärdsstaten skulle bära med sig genom Erlandertiden. Statligt stödd arbetslöshetsförsäkring infördes under perioden.
Regeringen föll vid en omröstning inför andrakammarvalet 1936 och ersattes kortvarigt av Pehrsson-Bramstorps “semesterregering” under sommaren; efter valet återkom Per Albin Hansson vid spetsen för den röda-gröna koalitionen Hansson II och skulle inte lämna statsministerposten på det följande decenniet.