Krisuppgörelsen 1933 (Kohandeln)
Våren 1933 förhandlade socialdemokraterna under Per Albin Hansson och Bondeförbundet under Axel Pehrsson-Bramstorp fram en tvärklasslig krisuppgörelse — kohandeln — som bytte ett keynesianskt program av beredskapsarbeten och utbyggd arbetslöshetshjälp mot statligt prisstöd för jordbruket. Uppgörelsen stabiliserade Hansson I:s minoritetsregering, isolerade tidens politiska ytterligheter och betraktas allmänt som grunduppgörelsen för den svenska välfärdsstaten.
Våren 1933 förhandlade Socialdemokraterna under Per Albin Hansson och Bondeförbundet under Axel Pehrsson-Bramstorp fram en tvärklasslig krisuppgörelse — krisuppgörelsen, i folkmun kohandeln. Paketet kombinerade ett keynesianskt expansionsprogram — beredskapsarbeten till marknadslön, utbyggd arbetslöshetshjälp och underskottsfinansiering under finansminister Ernst Wigforss — med statligt prisstöd för mjölk, smör, säd och kött.
Uppgörelsen stabiliserade minoritetsregeringen Hansson I Regeringen Hansson I 1932–1936 i riksdagen och gav den en hållbar arbetsmajoritet under resten av mandatperioden. Den betraktas allmänt som grunduppgörelsen för den svenska välfärdsstaten: en parlamentarisk allians mellan organiserat arbete och familjejordbruk som isolerade både den konservativa högern och den kommunistiska vänstern i ett ögonblick då fascistiska och auktoritära alternativ spreds över Europa.
Uppgörelsen cementerade det politiska mönster genom vilket SAP skulle regera i rödgröna konstellationer genom 1930- och 1950-talen, vilket ledde direkt till den formella koalitionen efter valet 1936. Den visade också, redan före Saltsjöbadsavtalet 1938, att fördelningskonflikter i Sverige kunde lösas genom förhandlad tvärklasskompromiss snarare än med tvång — en föraning om den efterkrigstida svenska modellen.