Hjalmar Branting
Grundare av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), Sveriges första socialdemokratiska statsminister (tre korta regeringar 1920, 1921-1923 och 1924-1925), mottagare av Nobels fredspris 1921 och drivande arkitekt bakom den allmänna rösträttsreformen som öppnade vägen för det folkhem som senare byggdes.
Hjalmar Branting var med och grundade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1889 och byggde det från ett typograforganiserat projekt till det dominerande partiet i 1900-talets Sverige. Han blev den första socialdemokraten i en svensk regering (finansminister 1917) och därefter statsminister i tre korta regeringar 1920, 1921-1923 och 1924-1925, innan han avled på sin post i februari 1925.
Brantings politik förenade parlamentarisk reformism med strejkvapnet. Från 1890-talet drev han linjen att demokrati och fackföreningsorganisation var vägen till socialism, mot både syndikalistiska och bolsjevikiska alternativ — en strid som 1917 ledde till en vänstersplittring (det blivande Vänsterpartiet). Hans regeringar genomförde de konstitutionella reformerna 1918-1921 som införde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor i båda riksdagskamrarna.
År 1921 delade Branting Nobels fredspris med norrmannen Christian Lange för sitt arbete inom Nationernas förbund och för den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Han avled den 24 februari 1925 och efterträddes av Rickard Sandler. Det folkhem som Per Albin Hansson och Tage Erlander senare skulle bygga vilade på den konstitutionella och organisatoriska grund Branting lagt.