Vänsterpartiet (V)
Vänsterpartiet (V), grundat 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och successivt omdöpt via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna till Vänsterpartiet 1990, är Sveriges vänstersocialistiska parti; det fungerade som passivt stöd för båda Löfvenregeringarna, utlöste misstroendeförklaringen 2021 och sitter i opposition under mandatet 2022–2026.
Vänsterpartiet (V) är Sveriges vänstersocialistiska parti, grundat 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti i en vänsterutbrytning från Socialdemokraterna. Partiet bytte namn till Sveriges kommunistiska parti 1921, till Vänsterpartiet kommunisterna 1967 och slutligen till Vänsterpartiet 1990, då man strök kommunistetiketten efter östblockets kollaps. Omdöpningen 1990 markerar det formella brottet med den sovjetallierade traditionen och en omorientering mot ett vänstersocialistiskt, feministiskt och ekologiskt program.
Genom mandatcyklerna efter 1976 har partiet inte ingått i regeringen utan tjänat som ett oumbärligt parlamentariskt stödparti för vänsterregeringar. Det fungerade som passivt stöd för båda Stefan Löfvens minoritetsregeringar — Löfven I 2014–2018 och Löfven II 2019–2021 — och i juni 2021 utlöste partiet misstroendeförklaringen som fällde Löfven II över en bostadsmarknadsavregleringsklausul i Januariavtalet.
Efter valet 2022 sitter partiet i opposition. Under partiledaren Nooshi Dadgostar, som efterträdde Jonas Sjöstedt i oktober 2020, vilar V:s plattform 2022–2026 på motstånd mot Tidö-drivna migrationsrestriktioner och lag-och-ordningsreformer samt på en vänsterpacifistisk kritik av Nato-vändningen 2022 som skiljer partiet från en proryss tolkningsram.
Djupaste värdet: principen framför makten
Om det under M:s doktrin ligger makten, så ligger där hos Vänsterpartiet — spegelvänt — principen. Att inte smutsa ner sig med makten, att förbli “vänsterns samvete”, är partiets ansikte. I årtionden stöttade V socialdemokratiska regeringar utan att gå in i kabinettet och utan att växla in sig på ministerposter.
Det renaste exemplet är misstroendeförklaringen i juni 2021. När Löfvens regering rörde sig mot marknadshyror som hotade systemet för rimliga boenden drog Dadgostar en röd linje — och partiet fällde sin egen regering med orden att man “stått vid sitt ord”. Hit hör också nej-rösten till Nato 2022, när nästan alla andra svängde. Där makten hos andra böjer principen får principen hos V makten att falla. Det här är en läsning, inte ett neutralt faktum; hela ramen finns i essän makt eller princip.