Makt eller princip: vad partiet skyddar när doktrinen står i vägen
Under varje partis uttalade doktrin finns ett metavärde — det partiet väljer när doktrinen och det värdet krockar. Vissa partier böjer doktrinen efter makten, andra offrar makten för principen. Den axeln löper genom hela värderingstidslinjen.
Varje parti har en doktrin nedskriven i sitt idéprogram — och så har det något det vårdar hårdare än doktrinen. Skillnaden syns i stunden då det ena krockar med det andra: partiet visar vad det är berett att offra och vad det håller fast vid. Ställer man partierna efter det får man en skala, från dem som böjer doktrinen för att behålla makten till dem som offrar makten hellre än sviker sitt. Det här är en läsning, inte ett neutralt faktum, men en läsning som binder samman partiets spridda steg till en linje man kan följa.
När makten väger tyngre än doktrinen
I den här änden av skalan är makten själva värdet, och doktrinen böjer sig efter den. Moderaterna vill vara “partiet som styr” — och när den liberala linjen stod i vägen valde partiet makten. Socialdemokraterna är det äldsta statsbärande partiet: i krisen 2015 vägde förmågan att styra landet tyngre än den vanliga solidaritetsretoriken. Centerpartiet tappade sin agrara bas för länge sedan och släpper nu även symbolfrågor för att få vara med vid förhandlingsbordet. Liberalerna, som i åratal balanserat vid fyraprocentsspärren, bytte sitt hundraåriga “aldrig med antidemokrater” mot en plats i riksdagen.
När principen väger tyngre än makten
I andra änden är det uttalade värdet just det partiet jobbar för — och då är det makten som offras. Vänsterpartiet fällde 2021 sin egen regering för att skydda hyresgästerna: där andra böjer principen efter makten lät V principen fälla makten. Miljöpartiet gav en gång efter för maktens lockelse — migrationsvändningen 2015 — bar det som ett sår och lämnade regeringen 2021 för att få tillbaka sitt ansikte.
Kärnan kvar, fasaden flagnar
Två partier håller kärnan oförändrad i ord men lägger en rörlig blocktaktik ovanpå. Hos Kristdemokraterna ligger den kristna grunden kvar i programtexten medan valet av allierade skiftar. Hos Sverigedemokraterna sitter den nationalistiska kärnan kvar, medan anständighetsfasaden — “nolltolerans” mot rasism — flagnar efter varje skandal.
Skalan delar inte in partierna i goda och onda. Den handlar om något annat: vad partiet offrar sist. Man kan stå i den “principiella” änden och ha fel i sak; man kan stå i den “maktorienterade” och föra klok politik. Skalan säger bara en sak: vad partiet släpper först när valet till slut måste göras.
Och det är inget svenskt särdrag. Redan på 2000-talet beskrev statsvetare — Tim Bale, Cas Mudde — ett mönster som går igen i hela Europa: mittenhögern tar förr eller senare in den radikala högern som allierad så snart den vuxit sig så stor att en högermajoritet inte går ihop utan den. Den “sanitära kordongen” fungerar medan radikalerna är små och blir en omöjlig lyx när de blir stora. Svängen hos M, KD och L mot SD är inget undantag utan precis det mönstret.
Varje kort “läsning” intill ett enskilt skifte på värderingstidslinjen är en punkt på skalan. Hela genomgången av varje parti finns i avsnittet “Djupaste värdet” på dess sida.