Svenska bankkrisen 1991–1993
Efter avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 sprack den svenska fastighetsbubblan från hösten 1990. Bildtregeringen utfärdade en allmän garanti för bankåtaganden, grundade bad bank-bolaget Securum och lät kronan flyta den 19 november 1992. BNP föll 5,1 procent 1991–1993 och den slutliga statsfinansiella nettokostnaden låg nära 2 procent av BNP — vilket gjorde det svenska svaret till en internationell modell för systemisk bankkrishantering.
Bankkrisen 1991–1993 avslutade efterkrigstidens finansiella regim. Efter avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 sprack en kreditdriven kommersiell fastighetsbubbla från hösten 1990 och hotade de största svenska bankerna, med det halvstatliga Nordbanken i centrum.
Regeringen Bildt under Carl Bildt och finansminister Anne Wibble svarade med tre strukturellt aggressiva steg. Hösten 1992 utfärdade staten en generell garanti för alla bankåtaganden (exklusive aktieägare), vilket eliminerade moral hazard för insättare och motparter utan att socialisera aktieförluster. Den 19 november 1992 läts kronan flyta efter att 500-procentsförsvaret kollapsat. I december 1992 grundade staten Securum som bad bank för att ta över ungefär 67 miljarder kronor i nödlidande lån från Nordbanken.
BNP föll kumulativt cirka 5,1 procent, privata investeringar rasade med 35 procent och den slutliga nettokostnaden för staten landade nära 2 procent av BNP efter återvinningar. Episoden härdade den partiövergripande budgetkonservatismen som senare producerade pensionsreformen och Perssons överskottsmål, och blev läroboksreferensen för det svenska bankstabilitetsramverket 2008 under Fredrik Reinfeldt.