Östen Undén
Svensk jurist och socialdemokratisk utrikesminister i två långa perioder (1924-1926 och 1945-1962) — den längst tjänstgörande utrikesministern i svensk historia och huvudarkitekten bakom efterkrigstidens alliansfrihetsdoktrin: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Bo Östen Undén var svensk jurist, professor i juridik vid Uppsala universitet och socialdemokratisk politiker som var utrikesminister i två långa perioder — först under Branting och Sandler 1924-1926, och därefter sammanhängande under Per Albin Hansson och Tage Erlander från 31 juli 1945 till 19 september 1962. Han är den längst tjänstgörande utrikesministern i Sveriges historia och kontinuitetsfiguren för svensk utrikespolitik genom två politiska epoker.
Undén formulerade och operationaliserade den doktrin som definierade svensk utrikespolitik i två generationer: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. År 1948 försökte han förankra politiken regionalt genom ett skandinaviskt försvarsförbund; initiativet föll när Danmark och Norge föredrog NATO, och Sveriges “ensamma neutralitet” cementerades. Han höll svensk utrikespolitik stadig genom Koreakriget, Suez, Ungernrevolten, Kubakrisen och uppbygget till Wennerströmaffären 1963. Hans “Undén-plan” från 1961 föreslog en klubb av icke-kärnvapenstater — en föregångare till NPT-debatten som senare under decenniet stängde Sveriges kärnvapenmöjlighet.
Två återkommande kritikpunkter vilar över hans gärning. Den svenska hanteringen av Raoul Wallenberg-ärendet efter 1945 — försiktighet mot Moskva, långsamhet att eskalera — har av senare forskning behandlats som ett stort misslyckande för hans departement. Och doktrinens stelhet kring alliansfrihet gjorde det svårare att offentligt erkänna det gradvisa närmandet till väst (underrättelsesamverkan, FN-engagemang under Hammarskjöld, hemlig försvarsplanering). Undén avgick 1962 vid 76 års ålder och efterträddes av Torsten Nilsson.