Storkonflikten 1980
Våren 1980 utbröt den största arbetsmarknadskonflikten i modern svensk historia mellan LO och TCO å ena sidan och SAF å andra. Konflikten utlöstes när Fälldins andra regering misslyckades med att presentera ett inkomstpaket som var godtagbart för låginkomsttagarna; striden eskalerade genom en samordnad SAF-lockout under ordföranden Curt Nicolin och formade om svensk lönebildning för resten av 1980-talet.
Våren 1980 bröt den största arbetsmarknadskonflikten i modern svensk historia ut mellan LO och TCO på ena sidan och SAF på den andra. Utlösaren var att Fälldins andra regering inte lyckades få fram ett skatte- och inkomstpaket som var godtagbart för fackföreningarna och låginkomsttagarna. Strejker spred sig genom industri, offentlig sektor och transport; SAF, under ordföranden Curt Nicolin, svarade med en samordnad lockout som eskalerade konflikten långt utöver vad enskilda arbetsgivarförbund hade kunnat hantera.
Konflikten blev en vändpunkt i den svenska förhandlingsmodellen — det ögonblick då SAF började agera som en strategiskt samordnad rörelse i stället för en passiv förhandlingspartner. Den visade att Saltsjöbadsandans konsensusförhandlingar strukturellt försvagades under stagflationens ekonomiska tryck, och den ligger inom samma näringslivsmobilisering som skapade löntagarfondsprotesten 1983 och den långa Timbro-motrörelsen mot Meidnerplanen.
Medling nådde en uppgörelse inom några veckor, men den bestående effekten blev en omförankring av löneutvecklingen nedåt under det tidiga 1980-talet — en förutsättning för Palmes superdevalvering 1982. Redan 1983 drog SAF sig helt ur centrala löneavtal med LO och inledde den långsamma decentraliseringen av svensk lönebildning som präglade resten av decenniet.